”Jag tycker inte att det är rimligt att utesluta ett helt utbildningsprogram bara för att jag inte kan bära kortärmat”, svarade jag vilket följdes av tysta nickar och vad jag tror är samtycke.
För ett par dagar sedan talade jag med en vän. Hon har pausat sin nuvarande utbildning och funderar på att byta till sjuksköterskeprogrammet men tvekar. ”Jag vet inte om det här med klädseln”, säger hon.
För en utomstående kan anledningen till hennes tvekan vara märklig. Vad för klädsel kan hindra en person att söka en viss utbildning? Men tyvärr ser verkligheten ut så. Ett stort antal beslöjade muslimska kvinnor väljer att inte utbilda sig till yrken som innefattar att man är vårdgivare och har direkt kontakt med patienter.
Det beror på den kortärmade arbetsdräkt som krävs inom vården, som hindrar dem från att täcka sina armar och därmed bibehålla slöjan.
Då jag detta år påbörjar min fjärde termin på tandläkarprogrammet slås jag av den bittra insikten att jag kanske inte kommer att kunna fortsätta bedriva mina studier. När jag har föreslagit en praktisk lösning – där jag följer Socialstyrelsen föreskrifter, inte riskerar min eller patientens hälsa samtidigt som jag täcker mina armar – beslutade de ansvariga för klinikverksamheten att det inte går.
”Vi tänker inte göra avsteg från Socialstyrelsens föreskrifter”, var motiveringen för beslutet. Vid förklaring om att det inte är ett avsteg, och skriftligen bekräftat det från Socialstyrelsen fick jag en justerad motivering.
”Vi tänker inte ta avsteg från våra hygienrutiner”, löd den.
Att beslöjade kvinnor ska ställas inför dilemmat att antingen genomgå en utbildning eller gå emot sin tro och tillåta inskränkningar i deras mänskliga rättigheter, är ur många synvinklar problematiskt. Det ger stora konsekvenser för individen i fråga, som blir antingen tvungen att lämna sin utbildning eller äventyra sin frihet att utöva sin tro.
Dessutom innebär det att beslöjade kvinnor indirekt diskrimineras från vårdarbete. I diskrimineringslagen står det så här: ”indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med… viss religion eller annan trosuppfattning… såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte.”
Frågan är alltså om de befintliga reglerna om klädsel har ”ett berättigat syfte”. Syftet med den kortärmade arbetsdräkten är att underlätta god handhygien. Det finns dock, enligt de kunskapsunderlag som Socialstyrelsens föreskrifter är baserade på, inga vetenskapliga bevis på att långärmad skyddsklädsel innebär en större smittorisk än kortärmad när den är för engångsbruk och är patientbunden.
Trots detta finns en stor ovilja inom vården att ge utrymme för långärmad skyddsklädsel. Oviljan baseras många gånger på en rädsla för smittspridning som ur ett vetenskapligt perspektiv faktiskt är obefogad.
Denna bristfälliga förståelse för tillämpningen av Socialstyrelsens föreskrifter men även den ovillighet jag har mött då det gäller att komplettera dagens hygienrutiner, har gjort att jag nu har tagit frågan till Diskriminineringsombudsmannen, DO. Det återstår att se om det ännu en gång tillåts inskränkningar i rätten till trosutövande, vilket skulle hindra beslöjade kvinnor från att delta i vårdarbete.
Nema Abdihakim/Aftonbladet