DEBATT: I dagens debatt menar många att ett förbud mot tiggeri inte skulle lösa någonting. Men resonemangen saknar viktiga nyanser. Så länge ansvariga politiker inte finner en fungerande lösning så blir de offer som görs verkningslösa för att lösa problemet. I värsta fall görs den sociala utsattheten och förnedringen permanent för grupper av människor.
I Sveriges välfärdssystem ska ingen lämnas utan hjälp om hjälp behövs, även om det är lika självklart att alla ska bidra om de kan. Välfärdsstaten och den solidaritet som bär upp den är beroende av att bilden av solidariteten upprätthålls. Närvaron av tiggare i Sverige som far illa blir en tydlig signal om att välfärdsstaten inte fungerar.
Dessutom, om tiggare finns som en naturlig del av vår stadsbild, så kommer vi i de flesta fall att gå förbi utan att ge en allmosa eller i alla fall innerst inne veta att en allmosa inte bidrar till att hjälpa tiggaren på riktigt. Det leder till att den goda viljan hos oss medborgare eroderar. Och det är en av de viktigaste resurserna som vi har i vår svenska välfärdsstat och en av de viktigaste medmänskliga tillgångarna.
Det som nu sker kan ändra förutsättningarna för vår samhällsmodell. Socialdemokratin kämpade hårt för att skapa ett rättighetsbaserat samhälle utan allmosor. Eftersom man lyckades behövdes 1964 inte längre lagen som förbjöd tiggeri.
Om Sverige ska fortsätta att vara ett solidariskt, rättighetsbaserat samhälle står vi alltså inför valet att antingen säga nej till att personer ska kunna komma till Sverige för att tigga, eller att verkligen hjälpa tiggarna med permanent uppehållstillstånd och socialbidrag – om de vill. Mellantingen är inga reella alternativ.
Men Sveriges välfärd kan inte räcka till alla på denna jord. Det är en omöjlighet. Om vi tar hand om de nuvarande tiggarna, sänder det signaler till fler att komma hit. Resultatet blir i längden ohållbart och får konsekvenser av mänskligt lidande i andra änden i Sverige.
EU:s fria rörlighet har möjliggjort att fattigas situation skenbart har löst sig för Rumänien genom busslasterna som går till andra länder. I en demokrati utgör medias exponering av lidande och orättvisor en förändringskraft. Den kraften har försvagats nu när fattigdomen inte syns lika väl i Rumänien.
Jag tror därför att ett förbud mot hitrest tiggeri och förbättrad kontroll av den fria rörligheten även kan bidra till en lösning i Rumänien på sikt.
Jag hävdar att Sverigedemokraterna igen har gjort det realistiska valet av politik.
Staffan Eklöf (SD)/Jönköpingsnytt