Hon beskriver den aktuella sommarkvällen i Visby med förfrämligat förakt: Reinfeldts tal var ”välregisserat”. Nära scenen såg hon ”flaggviftande leende ungdomar mest i ljusblått och ljusblont”. De trängdes med civilklädda poliser som ”förde bort opassande inslag”.

Sig själv beskriver Jenny Wenhammar som ”oliktänkande”. Och det fanns andra oliktänkande i närheten: demonstranter för Ojnareskogen som inte fick komma nära scenen, eller ”showen”, med Wenhammars ord.

Visste man inget om Sverige kunde man tro att skildringen gällde ett nordligare Nordkorea där folk tvingats fram för att hylla Den Store Ledaren under säkerhetspolisens brutala blick.

I själva verket beskriver hon något mycket vardagligare och gråare: svensk demokrati. En partiledare skulle tala inför sina partivänner. Inte ditkommenderade partivänner, utan människor som gått samman frivilligt för att de vill förändra något, påverka samhället i linje med vissa värderingar och idéer.

De politiska partierna bär upp den svenska demokratin. Och partimedlemmarna, de gnetar. Läser in sig och slipar sina argument, kongressar och kompromissar. Når de långt, väntar hårt jobb, sena möten, kritik och till och med hot.

Reinfeldts ”välregisserade” tal kan man hålla med om, eller inte, men det var förberett, genomtänkt och avsett att föra något till den politiska debatten. Sådant föraktar Jenny Wenhammar. Hon tycker att det är mycket noblare – mycket mer demokratiskt – att sabotera ett politiskt tal.

Visst har hon rätt i att civil olydnad har sin plats i en demokrati. Expressens ledarsida har hyllat de aktivister som såg till att kalkbrytningen i Ojnareskogen inte kunde smygas i gång innan den juridiska processen slutförts.

Men trenden att självrättfärdigt störa politiska motståndare när de möts och talar är djupt obehaglig. Den är bortskämd och egocentrisk: Jag vill ha min vilja fram nu! Just den här frågan som jag brinner för just nu är den viktigaste på jorden och alla som inte tycker som jag, har inte bara fel – de är odemokratiska.

Wenhammar försvarar sitt agerande med att lobbyisterna har stor och dold makt över politiken. Det finns fog för sådan kritik. Men föga talar för att toplessaktioner kommer att lösa problemet.

Politiskt arbete, däremot, är en väg att gå. Och politik bygger på gnetande, inte otåligt gapande. Eller, som Göran Persson brukade påpeka – citerandes Svante Foerster – några av de vackraste orden i svenska språket är ”Votering är begärd och ska verkställas.”