Göran Adamson svär i statskyrkan
Med sin bok ”Svensk mångfaldspolitik – En kritik från vänster” ifrågasätter sociologen Göran Adamson den multikulturideologi som styr de svenska lärosätena.
En ideologi han beskriver som en spegelbild av det den vill bekämpa – rasism.
Göran Adamson, lektor i sociologi på Malmö högskola, beskriver sig själv som vänsterliberal. I boken ”Svensk mångfaldspolitik – En kritik från vänster” kritiserar han mulitkulturideologin som han beskriver som statsbärande och som kommit att dominera landets lärosäten.
De har en papegojklang, som om de alla upprepar vad någon sagt tidigare.
Adamson fann urkällan – ”Mångfald i högskolan”, en 260-sidig rapport från år 2000, som beställdes av den socialdemokratiska regeringen året innan. Här förespråkas att alla lärosäten ska utgå från multikulturalism i all verksamhet.
Göran Adamson reagerade över tonfallet.
En ordergivning på orwellskt nyspråk. Man ska erkänna fördelarna med etnisk mångfald, och erbjudas stöd och information om man inte gör det. De lärosäten som var mest framgångsrika i sitt mångfaldsarbete föreslås få rejält med pengar ur en pott på en halv miljard kronor per år.
Han förundrades över att författarna till rapporten inte problematiserade; ”Mångfald i högskolan” framstod som totalt okritisk; en pamflett där all forskning det refereras till backar upp den beställda politiska linjen.
Med andra ord: gör som vi säger så får ni pengar. Och hur reagerar då hundratals administratörer vid lärosätena på denna rapport? Med undfallenhet och opportunism. Det är sorgligt, säger Göran Adamson.
Den avgörande faktorn för att en person påbörjar högre studier är klasstillhörighet – inte etnicitet. Det är de flesta överens om, enligt Göran Adamson, som i sin bok därför frågar en av författarna till ”Mångfald i högskolan” om varför de gick med på att skriva en rapport helt enligt socialdemokratins intentioner – att okritiskt förklara fördelarna med etniskt diversifierade lärosäten och samtidigt sortera bort klassperspektivet.
Han får svar som att det är svårt att bryta mot vad regeringen säger, det var en politisk grej, ett mantra.
Eftertänksamhet, kritisk reflektion, en prestigelös diskusson, själva kärnan i all akademisk verksamhet, hade försvunnit ut genom fönstret. ”Mångfald i högskolan” och dess konsekvenser är ett bevis för att den akademiska världen i Sverige inte står självständig från den politiska makten. Ett förhållande som annars förknippas med totalitära samhällen, säger Adamson.
”Mångfald i högskolan” förfäktar att lärosätena ska spegla samhället, och därför anstränga sig att rekrytera personal och studenter från etniska minoriteter. Detta ska leda till en mer kreativ miljö.
Intellektuell mångfald är kreativ, men att etnisk mångfald innebär kreativitet finns det inga belägg för, säger Göran Adamson.
Han refererar till forskning som visar att ju högre etnisk diversifiering, desto mindre förtroende människor emellan och desto större social isolering – de olika etniska grupperna sluts inåt, mot sig själva.
En annan sak (bland flera) som fick Göran Adamson att lyfta på ögonbrynen var rapportens förslag om identifikationspersoner.
En etnisk grupp ska undervisas av en person ur samma etniska grupp. Känslan av samhörighet ska då lyfta studenterna. Enligt detta synsätt känner vi inte igen oss i andra genom vad de säger och tänker, utan genom att de ser ut som vi. Det är så här djuren identifierar sig. Vad vi talar om egentligen är segregerad undervisning.
Göran Adamson sammanfattar multikulturalism som en spegelbild av rasism, 1800-talsimperialism, konservatism och högerextremism.
Och detta ignoranta, naiva förhållningssätt är typiskt för det exotiserande vi möter i alla möjliga sammanhang numera. Man romantiserar den etniska minoriteten och pratar bara om god mat och dans, men de tråkiga sakerna håller man tyst om – hederskultur, antisemitism, intolerans, övergrepp mot homosexuella, synen på sekularism, på jämställdhet.
Diskussionen om multikultur är svårt affekterad i Sverige, enligt Göran Adamson. Ideologin har blivit statsbärande; hösten 1999 var det inte bara högskolan som fick i uppdrag att cementera den etniska mångfaldens fördelar, utan samtliga statliga myndigheter.
Alla frågor kring multikulturalismens konsekvenser som inte är odelat positiva diskvalificeras och beskrivs som högerextrema och rasistiska, menar Adamson, som själv förlorat en gammal vän på grund av sin bok.
Han sa att jag står på SD:s barrikader och sa upp bekantskapen med mig. Ett mail och så 20 års vänskap till hundarna.
Han hoppas trots reaktioner likt dessa att hans bok ska bidra till en mindre polariserad och mer intellektuell debatt i Sverige.
Ett debattklimat liknande det som finns i andra länder. Vi behöver inte rikta blicken längre än till Norge. Jag är inbjuden till ett seminarium där av norska LO för att prata om min bok. Där ser de min kritik som progressiv och vänster. Men här i Sverige är debatten så banal så man vill gråta.
Ångrar du att du skrev boken?
Nej, inte en sekund. Min bok var inget taktiskt drag av mig, men det är mitt jobb som forskare att ställa frågor. Det är så det ska fungera på ett lärosäte, där ska gälla en prestigelös diskussion, och där ska man som forskare inte bygga utopier, och politiker ska inte bestämma vad som får och inte får sägas.
Hur har dina studenter reagerat på boken?
De försvarar mig. Jag vill att de ska tänka självständigt, och det betyder oerhört mycket för mig att jag har deras stöd.
Hur har svensk media reagerat på boken?
Tystnad, förutom en liten men positiv recension i Kvällsposten.
Källa: Lokaltidningen