Särskild varsamhet bör iakttas så att yttrandefriheten inte används på ett sätt som ”kan kränka djupt personliga uppfattningar, exempelvis religionsfrågor”.
Den som vill minska risken att dömas för hets mot folkgrupp rekommenderas också att till varje kontroversiellt yttrande foga en rejäl notapparat med hänvisningar till relevant forskning och religiösa urkunder.
Låter det besvärligt? Riskabelt?
Kanske bäst att tiga.
Citaten ovan är hämtade ur Blekinge tingsrätts dom förra veckan mot Sverigedemokraten Michael Hess. Det är en dom som – om den står sig – riskerar att återintroducera straff för hädelse i Sverige.
Kort bakgrund: för snart ett år sedan kommenterade Hess en artikel i Aftonbladet på nätet. Ämnet var situationen för kvinnor i Egypten. I sin kommentar skrev Hess bland annat att ”det är djupt inrotat i Islams kultur att våldta och misshandla sådana kvinnor som inte rättar sig efter Islams lära”.
Stötande? Ja. Kränkande? Helt säkert. Men ligger det någon sanning i det? Spelar ingen roll. Eller som tingsrätten skriver i sin dom: det är ”utan betydelse i målet” eftersom Hess när han skrev sin kommentar varken hänvisade till ”etablerad forskning eller islamiska källor”.
I domskälen lägger tingsrätten även vikt vid att Hess saknar ”utbildning i den islamska tron”.
Det är ett befängt resonemang.
Sedan när blev det ett krav att ett yttrande – när det yttras – måste backas upp med hänvisningar till av rättsväsendet accepterade källor?
Sedan när blev yttrandefriheten graderad så att det krävs dokumenterad sakkunskap för att uttala sig i vissa ämnen?
Alla är inte lika inför lagen om hets mot folkgrupp.
Som även framgår av domen mot Hess ges religiösa ledare vidare ramar för sin yttrandefrihet än andra.
Som Justitiekanslern tidigare slagit fast skyddar lagen inte majoritetsbefolkningen.
En sådan lag hör inte hemma i en rättsstat.
Mats Skogkär/Sydsvenskan